Jag har nu gått i månader och mått, ja om inte piss, så nästintill så. Jag har levt i en liten berg och dalbana där topparna har varit ok, och där dalarna sådana att jag nästan varit arg och gråtit en hel dag. Gravidhormoner?
Ja, säkert. Men till den största delen saknaden till träning. Promenader. Att känna sig stark och ha orken att ta sig an vardagliga sysslor.
Att orka fantisera, att känna glädje till alla de saker som varit en självklarhet att känna glädje för innan.
Nu känns det som att jag hittat tillbaka.
Att kunna ta på sig träningskläder, gå ut till gummibanden, maskinerna och redskapen och känna att man klarar av utan att det gör ont och tar emot, det är lycka för mig. När endorfinerna dansar i kroppen på mig, vet jag var jag hör hemma! ;)
Kram på er alla
/pt-malin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar